and for a while it all seemed so clear to me


jag gillar inte det faktum att jag måste bli en känslokall person för att klara av det här livet, måste lära mig att släppa taget om platser och människor som kommit mig nära. måste lära mig att stänga av känslor av längtan och saknad. måste lära mig att inte vända mig om och titta tillbaka.
för det är så hela mitt liv kommer att se ut. lära sig acceptera att vissa människor, vissa platser bara kommer komma och gå.
jag vill inte ha det så, jag önskar att man kunde ta med sig alla i en liten liten burk å där skulle vi vara lyckliga i vår lilla lilla värld.
jag gillar inte att det faktum att jag börjar bli bättre och bättre på att inte ta någon för givet, det faktum att jag sakta men säkert lär mig att inte fälla en tår när jag lämnar någon kär. det faktum att jag lär mig stänga av känslor det faktum att jag lär mig att bli en kall person.


det svider i min mage, idag åker jag till norrköping på måndag till paris.
jag saknar mitt lilla liv när mamma&pappa var allt nu är vi så långt ifrån varandra och jag lever mitt liv och jag klarar mig, jag vill inte klara mig utan dem, aldrig någonsin. men man gör det. kanske för de alltid är med än oavsett. i hjärtat. i tankarna. i allt.

kärlek

ps. klipp dig. det är befriande som f a n




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0