vi kom bort oss -

solen skiner
och allt verkar gå bra- Men livet slår mig på käften gång på gång.
Eller mer ger mig en knuff så jag snubblar bakåt. Och var gång jag försöker ställa mig upp puffar det ner mig igen. Förstår du?

Det började igår.
ingen praktik i Paris
inget förbaskat städ jobb, lär inte bli något på grönan heller.
försov mig big time imorse(mest för att jag faktist ville sova bort hela dagen)

när allt gått skit tänker jag,  ett glas nyponsoppa kommer göra susen, det är du och jag nyponsoppan, vi mot världen.
Vad händer då om inte nyponsoppan väljer att ramla över hela mig? Över mina kläder som jag precis bestämt att bära? Och det var det sista som fanns kvar av nyponsoppan.

Så jag tar mig till skolan, hjärtat krampar för inget går i min väg. Men stark som jag är knuffar jag bort alla tankarna. Kommer till skolan nya andetag, då har jag glömt alla viktiga skolsaker hemma.

WTF?

Sedan fick jag precis reda på att jag inte fick städaskansen-jobbet,  det fick mig att skriva om mitt otursliv.
För det bara kommer små förbaskade skit saker som gör det svårare för mig.
Jag hoppas verkligen att livet går din väg just nu, jag håller leendet uppe men känner hur jag puttas bakåt. ¨

Nå summan av kardemumman, jag har kommit fram till att jag inte kan vänta på att livet ska ta en vändning. Jag skapar mitt liv, vilket betyder att jag måste agera, göra något åt saken. Kämpa vidare, ta mig upp och inte låta mig bli ned knuffad.
Jag måste bli en bättre människa, våga mer och uppskatta det jag har.  Jag förtjänar all denna otur. Jag vet.
Jag förtjänar inte ett jobb som en städerska, jag förtjänar något mycket bättre. PUNKT.


Kom hem, vi kan äta glass. Sedan kan du flyga till det stället du är på igen.

kramar