vi kom bort oss -

okej. uppdatering.

marcus har fatt sitt besked, han tros bara pa nagot laskigt virus som suger ut all hans vatska fran en liten sack i hans trummhinna. ackligt va? Vilket givit honom yrsel&huvudvark. tjingtjong nu har han fatt meduuucin!

Pa fredag ska doktorn gora en sista koll och pa sondag natt kan vi forhoppningsvis satta oss pa den dar bussen och se framemot en tolvtimmars nattfard.

Idag har vi varit pa stranden, som vi i princip ar varje dag. Vi flot pa madrasser och njot av den stekande solen.
Marcus byggde sand-byar som han gor varje dag..pappa gjorde lite av allt..och jag&rebecca lyssnade pa min mp3, med hogtalare, den ni!
Sedan kom tia rossana, francisco och alexandra. Da lekte vi annu mer i vattnet och flot pa madrasser.
 Vi kom till stranden vi ett och lamnade den runt 6, ikvall kanske vi ska ut till diskot. Vi ar v.i.p nu, kommer in gratis haha ganska koolt, visst?

Har kommer lite bilder som inte haft turen att fa ligga uppe pa bloggen.












bull kunde inte sta emot grillspetten.


blackie...han kom som sand fran himlen. Honom har vi glomt att beratta om,
det ar en lite sorglig historia, sa hamta nasdukar innan ni borjar lasa detta.

En dag lag lilla blackie (som mina smakusiner dopte om, efter att rebecca&marcus dopt honom till sven)
bakom pappas lilla trastuga. Under natten trodde pappa att det var en ratta som hade fort ljud hela natten,
men icke, det var blackie. Dagarna gick och blackie forsatte komma tillbaka. Han spenderade hela sina dagar pa var framsida, sov i skuggan och lekte i solen. Farmor & faster var promt beslutna om att han inte skulle fa stanna. Men vi gav honom lite vatten och mat i smyg...dagarna gick och farmor kunde inte langre sta emot denna underbara lilla valp. Han hade till och med vunnit snoopys och bulls hjarta!

-nej, ingen mer hund. nej nej tyckte faster.

men sedan en dag, kunde inte faster sta emot lille blackie med sina sma vita tassar.
Han skulle forbli deras hund, men enbart ute hund. Han skulle fa bo pa framsidan, fa mat och vaxa upp dar.

Hurra,hurra, jubel & lycka!  Alla hade fast sig vid honom, vi kelade med honom, ropade pa honom, vantade pa honom, fotade honom, gav honom mat....och sa en natt- nar jag och rebecca satt pa framsidan borjade blackie bete sig lustigt. Skalla, springa runt, grata...ja, nagot var fel.

Och det blev inte battre..inte alls. Han hade alldeles for mycket saliv och grat och grat. Lilla blackie forsvann en dag...och kom aldrig, aldrig mer tillbaks.

Idag tror vi att blackie led av epellepsi, vi har sett honom ga pa gatan en gang, men inte mer.

Det var ett sorgligt ode for en sa fin hund.
lilla blackie kommer vi aldrig glomma.